Fått struktur på vardagen, tårar, glädje och mer tårar...

Ibland kommer gråten fast jag sitter mitt bland alla kursare. Kurserna ger mig i alla fall struktur och skingrar tankarna för en stund. Ofta känns det i chock, outhärdligt. Ofta frågar jag mig varför... varför... så dyrköpt... varför så dyrköpt? ...men jag har samtidigt äntligen vunnit kroppen, min kropp, min koreanska kvinnokropp och allt är annorlunda... och det var just det som har gett den största sorgen i mitt liv hittills som har varit vägen, min väg till min kropp, gett mig kärleken till kroppen på alla sätt. Gett mig stolthet och närvaro. Men varför? Varför den vägen? Fanns det ingen annan? Någon mindre grym? Men det som är det är och det här är och det är vägen, blev vägen, min väg till min kropp. Acceptans...Nå dit... byta varförna mot acceptans, acceptans till det i livet jag inte kan förändra... Hur?

Jag har aldrig tidigare känt en sådan smärta och sorg.

Jag har aldrig tidigare känt en sådan glädje och stolthet.

Jag älskar min kropp!

En ny skön känsla överväldigar mig och jag njuter. Det är känslan av kärlek till min kropp och min koreanskhet. Jag trodde aldrig jag skulle kunna känna så och nu förstår jag ärligt talat inte hur jag kunde låta bli att känna så. Hur kunde jag låta bli att tycka att min kropp är underbar, fantastisk och älskvärd? Det är som att för första gången kunna se den, hur vacker den är och hur mycket jag älskar den. Ansiktet i spegeln har blivit min vän och jag njuter av att betrakta mig. Jag njuter av att känna min hands beröring mot min hud och av att känna min hud och mitt huvudhårs glansiga lenhet under min hand. Jag älskar hela kroppen och jag tycker det känns så fint att ha fått den med mig från Korea. Den är som en dyrbar skatt. Den är mitt Korea.

Kanske hade jag inte kunnat känna så utan att nu vara snart två år in i min hormonbehandling? Kanske inte eftersom de drag jag tidigare mått så dåligt över i ansiktet nu i det närmaste har smält bort framför mina ögon och ersatts av ansiktsdrag som jag tycker oerhört mycket om.

Kanske hade jag aldrig kunnat känna så om jag inte (genom processen med transitionen) hade kunnat bejaka mitt ursprung och mina genetiska rötter i Korea. Absolut inte! Som svensk med vit identitet blev kroppen helt främmande. Jag var en total främling för mig själv och levde i dimma. Det var absolut nödvändigt för mig att göra den resa jag gjort och nu är mitt uppe i, att gå från vit till adoptivkorean för att kunna känna att jag älskar kroppen, är stolt över den och att den är min, bara min.

Framförallt älskar jag min kropp, inte för att den skulle se perfekt ut, utan för att den är min och den är koreansk och mitt biologiska arv.

Den vita cellen som är jag

Jag blir galen, drivs till vansinnets rand i min vita cell som är jaget och min uppväxt och jag hade inget val utan att bli en av dem, bli väst. Först trodde jag cellen var hela världen, cellen blev normalisering. Det kom vita skötare och gav mig mat och kläder och kärlek kallade man det. De förstod inte att de berövade mig mitt jag genom kärleken, genom deras behov att få någon att ge kärlek åt förlorade jag mig själv. De trodde att ras inte spelade någon roll men jag har fått mitt jag utplånat genom deras vita ansikten. Mitt jag är höjdpunkten i västs kolonisation, assimilering av andra folk, mimetiskt fulländat. Jag vill spränga cellen som är mitt jag, radera och stoppa in ny mjukvara. Smärtan över den sargade bröstkorgen, vreden! Varför just denna koreanska kropp? Varför skulle just den tvingas in i den vita cellen? Det skulle inte gjort saken bättre om det var en annan koreansk kropp man transporterat hit där tiden murar väggar. Jaget är en del av den vita cellen, en del av dess väggar och tiden går inte att backa. Det koreanska barnet är för alltid taget till väst. Sörjer det koreanska jag jag skulle fått bli fritt från västs jag-kolonisation. Gråter, skriker, bankar på cellens väggar och de vita skötarna kommer, skakar på sina vita huvuden i oförmåga att förstå eller försöker trösta med sina vita kroppar. Jag gråter ännu mer och instängdheten blir så påtaglig i deras, mina närståendes, vita ansikten. Isoleringscell. Skadebeteenden, likt en apa i en bur. Sitter lamslagen och skakar, hackar tänder. Kroppen far illa här i väst och jag vill skydda den men jag är väst. Kramar den älskade koreanska kroppen, längtar efter ett Korea som torkar mina tårar, tar mig tillbaka, eller åtminstone att få sitta två koreanska kroppar i cellen. Befria mig, befria mig! Det finns ingen befrielse - det är för sent...

Korea-abstinens

Jag har kraftig korea-abstinens! Längtar så efter fysisk närhet från andra asiater. Värker och dunkar i kroppen av längtan. Saknar koreanskhet, den som berövats mig när jag togs hit till Sverige.

Jag vill inte leva hela mitt liv i en västbubbla. Vill inte leva vitt. "Be white! Live white!" Ja, Park jag vet att jag är väst men jag vill inte, inte bara. Jag är mer. Känner trycket över bröstet ibland. Instängdheten. Litenheten. Måste ut, iväg, springa, springa och känna tröttheten i kroppen. Vidga perspektiven, vyerna. Vill återförening med Korea, min kropp vill koreaner, vill andas koreansk luft, koreansk jord faller genom mina fingrar, vatten vid kusten, en koreansk stjärnhimmel.

Jag ska åka till Korea så snart jag känner mig tillräckligt redo för det. Vill egentligen delta i adoptivkoreanska sammanhang men är rädd för att inte bli bra emottagen p.g.a. min ts, men jag borde prova och känna hur det känns.

Önskar att någon med asiatisk kropp vill vara nära min och att inte min ts skrämmer iväg alla. Jag är fin, älskvärd och fantastisk...

Tycker så mycket om min koreanska kropp. Kramar om den, smeker den varsamt på kinden. Tittar in i de underbara koreanska ögonen som möter i spegelbilden.

En ny tanke som får mig att må bra, två olika skalor

På sista tiden har jag kommit en ny tanke på spåren som får mig att må bra. Jag tänker att det kanske inte nödvändigtvis måste vara hemskt att se androgyn ut och att inte få ett tomteskägg och största pälsen.

Jag tänker mig att testosteronet hjälper mig på två olika sätt, två olika skalor:

I. Det ena är själva transitionen, att ansikte och kropp ska bli mer utav den manskropp och det mansansikte som harmonierar med min könsidentitet och det är den skalan som jag har haft och ibland även har sådan ångest över eftersom testosteronet kanske inte kan ändra min kropp så mycket som jag vill.

II. Den andra skalan är en vackerhetsskala, d.v.s. hur vacker jag tycker min kropp är och hur vackert jag tycker att mitt ansikte är och på den skalan har testosteronet hjälpt och hjälper på ett väldigt tillfredsställande sätt. Kroppen är betydligt mer muskulös, fastare i huden, rakare och mer atletisk, muskler som spelar under huden, bredare axlar och mer behåring. Ansiktet har fått betydligt mer ögonbrynsväxt som ramar in ögonen på ett vackert sätt, kinderna har smalnat av, stramats upp och vecken kring munnen har ändrat karaktär. Huden har blivit grövre och dragen är mer rena. Väldigt tillfredsställande och vackert!

Det hjälper mig att tänka i dessa två olika skalor (som i praktiken i och för sig inte är helt separerade) för att inte bara fastna i att "tänk om behandligen inte hjälper". Jag tycker mer och mer om min asiatiska kropp och mitt asiatiska ansikte! Det är vackert!

Längtan efter genetiskt sammanhang

Jag är helt avskuren från min biologi, har aldrig sett ett ansikte som är min spegelbild, aldrig hört röster från de som talar med mina stämband men som inte är jag, aldrig känt deras doft, deras kroppslukter, aldrig sett in i deras ögon.

Jag har känslan av att jag är kommen ur intet, att ingen har delar av min biologi i sin kropp. Men två människor i Korea har gett av sin biologi för att skapa den kropp jag är i. Jag vet det på ett teoretiskt plan. Det är overkligt, men jag börjar ta in det känslomässigt och med det kommer en intensiv längtan och ett begär efter biologiskt släktskap, ett begär efter kroppar som delar min kropps DNA liksom även ett begär efter koreanska kroppar överhuvudtaget.

Jag såg en koreansk dokumentär om utlandsadoption, de vinstintressen som finns och hur väst köper barn, människohandel. Det är fruktansvärt! Där var det en koreansk mamma som lämnade en spegel till adoptionsbyrån i hopp om att den skulle nå hennes biologiska barn. Hon grät. Hennes ansikte, fint men förvridet i sorg. Hon hade inte velat adoptera bort. Hennes spegelbild i spegeln, hennes tårar fick spegeln se och hon berättade om hur hon skulle ge bort spegeln och om hur den bortadopterade skulle se hennes ansikte i spegeln som en självreflektion. Vackert! Mina ögon blev fuktiga av tårar. Tänk om det kunde varit min biologiska mamma eller min biologiska pappa som skickat spegeln till mig! Tänk om min biologiska mamma är en av dessa som ångrat sig, som hört av sig till adoptionsbyråerna i Korea för att se om det kommit någon och sökt henne – och så har det inte det... Jag skulle vilja ge henne något. Det känns underbart att veta att hon har burit mig i sin mage, att jag har legat där och varit så nära henne.

Jag saknar min biologiska pappa mest av allt. Jag längtar så mycket efter honom, att se hans ansikte, höra hans röst, en omfamning, hans kroppslighet. Tanken på att jag förmodligen aldrig kommer få se honom och än mindre krama om honom smärtar. Jag ser honom i min transition och jag älskar det mansansikte som sakta sakta håller på att avtäckas i och med hormonbehandlingen. Det är en ovanlig sidoaspekt av transsexualism och behandling.

På slutet har jag börjat uppskatta den kropp jag är i. Det är en paradoxal känsla att ha sådan svår korppsdysfori och samtidigt älska kroppen. Jag har på samma gång tillgång till det jag längtar efter och saknar i det att jag har min egen kropp som är den biologi jag längtar efter att få omfamna, min biologiska släkt, men samtidigt är den för alltid förlorad i och med adoptionen. Så hisnande med något så totalt förlorat som samtidigt är den kropp som för mig är och alltid kommer att vara den mest närvarande så länge jag lever. Frånvaro och närvaro. Min kropp blir till en dyrbar skatt och den enda länken till min längtan efter mitt biologiska arv.

Allt är så vitt! Jag kan stundtals känna mig kvävd i vithet, kvävd av mitt ”vita” jag, bara vita människor i tidningarna, på TV, mina anhöriga är vita. Jag har aldrig fått uppleva en koreansk kropp nära min koreanska kropp, som smeker min kind, håller om. Tror att det skulle kännas stort, fint. Önskar att det anordnades träffar för adoptivkoreaner där man sågs och bara var tysta, höll om varandra och kände den kroppsliga närheten av andra koreanska kroppar, koreanskt kroppsvara, kanske till lite koreansk populärmusik på låg nivå. Men detta skulle nog anses som alltför osvenskt för att kunna komma till stånd. Kanske är jag ensam om en sådan längtan och ingen skulle besöka träffarna?